Vi vill använda kakor

Sammanfattning

UKÄ har fått i uppdrag att följa upp konsekvenserna för högskolans verksamhet av beslut och insatser som vidtagits med anledning av det nya coronaviruset. Syftet med uppföljningen är att kunna följa resultaten av insatserna och dra lärdom av effekterna på högre utbildning och forskning på både kort och lång sikt. Den här rapporten är slutredovisningen av uppdraget.

Många av de effekter på högre utbildning och forskning som UKÄ har sett kommer med största sannolikhet att vara kortvariga, men vissa kommer att vara mer långvariga och i en del fall kommer de kanske att permanent förändra högskolan. Minskningen av den internationella studentmobiliteten under pandemin var till stor del tillfällig, men fortfarande är utbytesstudenterna färre än de var innan pandemin. Ökningen av disciplinärenden under pandemin har varit starkt kopplad till övergången till digitala examinationer, som inneburit en kraftig ökning av framför allt otillåtna samarbeten.

Utbyggnaderna och det kortsiktigt ökade inflödet av studenter under pandemin har inte bidragit till en breddad rekrytering till högskolan. Inte heller har det skett någon stor tillströmning till högskolan av arbetslösa eller permitterade. Studenter med högutbildade föräldrar har ökat sitt deltagande i högre utbildning mer än studenter med förgymnasialt utbildade föräldrar. Därmed har tidigare mönster av social snedrekrytering förstärkts under pandemin. Det är också kvinnor i högre grad än män som börjat studera under pandemin. Samma mönster syns inom alla studieformer och gäller också dem som blev arbetslösa eller permitterade under pandemin och som började läsa i högskolan. Samtidigt har pandemin haft en begränsad påverkan på arbetsmarknaden för de nyutexaminerade.

UKÄ konstaterar att utbildningen har expanderat i en omfattning som i stort sett motsvarar tillskotten av anslagsmedel. Totalt sett har antalet helårsstudenter ökat något mer än regeringens utbyggnader. I vissa fall hade utbyggnadsmedlen kunnat fördelas på ett sätt som bättre svarade mot lärosätenas förmåga att skala upp sin utbildningsverksamhet. Många lärosäten har också kortsiktigt haft svårt att omsätta medlen fullt ut i en utbyggd utbildningsorganisation, vilket tillsammans med lägre kostnader under pandemin har gett ekonomiska överskott i verksamheten och ett ökat myndighetskapital.

I andra avseenden kan pandemin ha förändrat högskolan permanent. Det gäller inte minst undervisningen, där den storskaliga omställningen till undervisning på distans under pandemin har skyndat på utvecklingen av digitala undervisnings- och examinationsformer. UKÄ konstaterar att lärosätena har klarat omställningen väl. Studenternas bild är däremot delad – vissa har fått en mer positiv syn på digital undervisning, men alla delar inte den uppfattningen. Samtidigt som de flesta ger sin utbildning ett gott betyg, har omställningen enligt studenterna påverkat kvaliteten negativt. Det är troligt att studenternas förväntningar på flexibilitet i undervisningen inte bara kommer att öka på kort sikt, utan även långsiktigt, som en följd av pandemin. Samtidigt kommer det att krävas en utveckling av den didaktiska synen på när olika undervisningsformer är lämpliga.

För många studenter och även för personalen inom högskolan har omställningen under pandemin inneburit problem och svårigheter. Många har upplevt en ökad arbetsbelastning och hos både studenter och anställda syns en ökning av bland annat stress och oro. En tydlig förändring är den minskning av sociala interaktioner som blev följden av distansundervisning och distansarbete. Effekterna syns inom snart sagt alla delar av högskolans verksamhet – från undervisning till forskning och forskarutbildning samt internationella utbyten. För en del individer riskerar pandemin att leda till mer långvariga konsekvenser. UKÄ:s undersökningar om pandemins effekter på längre sikt visar att doktorander och juniora forskare kan vara en grupp av forskare som drabbats hårdare av pandemin. För dem är meriteringen avgörande, och det avbräck som pandemin har inneburit är mer kännbart för dem än för mer seniora forskare med fasta anställningar samt välutvecklade meriter och nätverk. Pandemin tycks också ha påverkat forskarutbildningen negativt.

Undersökningarna pekar även på en fortsatt tilltro till att internationaliseringen är en viktig del av den högre utbildningen, men den kan behöva utvecklas med tanke på de senaste årens erfarenheter och insikter. Inte minst finns förhoppningar om att använda digitaliseringen för att bredda och förbättra de internationella samarbetena. Precis som inom undervisningen kommer studenterna förmodligen att ställa högre krav på flexibilitet och relevans i utbytena. I ett längre perspektiv kommer sannolikt andra faktorer än pandemin, exempelvis ett ökat hållbarhetsfokus och den globala utvecklingen, att ha en större inverkan inte bara på internationalisering och studentutbyten utan på hela högskolans verksamhet.