Så fördelas forskningsresurserna mellan lärosätena

Varje år satsar staten och andra forskningsfinansiärer stora resurser på forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. År 2014 uppgick lärosätenas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå till 38 miljarder kronor. Jämfört med 1997 är det en ökning med 12 miljarder kronor i fasta priser, motsvarande 50 procent.

UKÄ presenterar här fakta om forskningsfinansieringen vid universitet och högskolor under perioden 1997-2014 med fokus på hur resurserna från olika finansiärer fördelats mellan lärosätena.

Störst ökning av forskningsresurserna vid de fackinriktade universiteten

Sedan 1997 har lärosätenas intäkter ökat för såväl utbildning på grundnivå och avancerad nivå (grundutbildning) som för forskning och utbildning på forskarnivå (forskning). Men under de senaste åren har forskningsresurserna ökat betydligt snabbare än intäkterna för grundutbildning, högskolan har alltså blivit mer forskningstung. Andelen intäkter som går till forskning och utbildning på forskarnivå har ökat från 53 procent 2006 till 58 procent 2014. Men det finns stora variationer mellan lärosätena i fördelningen av resurser mellan grundutbildning och forskning.

De cirklar (=lärosäten) som ligger närmare den horisontella än vertikala axeln i diagram 1 har större intäkter för forskning än för grundutbildning. Ju närmare den horisontella axeln desto mer forskningstungt är lärosätet. Diagrammet visar att alla breda etablerade universitet (lila cirklar) samt fackinriktade universitet (gula cirklar) lägger mer pengar på forskningen än på grundutbildningen. Det motsatta gäller för lärosätena som ligger närmare den vertikala axeln. Tittar man på utvecklingen sedan 1997 (spår i diagrammet) är det ganska tydligt att de flesta lärosätena fått allt större intäkter för forskning (cirklarna förflyttar sig åt höger). Man kan också se att för de flesta lärosäten har intäkterna för forskning och utbildning på forskarnivå ökat mer än intäkterna för utbildning på grundnivå och avancerad nivå.

Diagram 1: Lärosätenas intäkter för utbildning på grundnivå och avancerad nivå respektive forskning och utbildning på forskarnivå, miljoner kronor i 2014 års priser. Den vertikala axeln visar intäkter på grundnivå och avancerad nivå, och den horisontella axeln intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå. Cirklarnas färg visar vilken lärosäteskategori lärosätet tillhör.

Lärosätenas intäkter för utbildning på grundnivå och avancerad nivå respektive forskning och utbildning på forskarnivå, miljoner kronor i 2014 års priser.

Staten är den största forskningsfinansiären

Diagram 1 visar alltså att de totala forskningsintäkterna ökade 1997-2014. Men som redan nämnts kommer forskningsintäkterna från olika källor och vi redovisar därför i diagram två och tre hur forskningsmedel från olika finansieringskällor har utvecklats.

Diagram 2: Lärosätenas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå 1997-2014 uppdelade på finansiär, miljoner kronor i 2014 års priser.

Lärosätenas intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå 1997-2014 uppdelade på finansiär, miljoner kronor i 2014 års priser.

Staten är den största finansiären av forskning vid universitet och högskolor, vilket även illustreras i diagram 2 och 3. År 2014 uppgick de statliga forskningsmedlen till nästan 27 miljarder kronor vilket motsvarade knappt 72 procent av forskningsintäkterna. De viktigaste statliga forskningsfinansiärerna vid sidan av de direkta statsanslagen är forskningsråd, Verket för innovationssystem och några andra forskningsfinansierande myndigheter. Diagram 3 visar att nästan alla lärosäten har betydligt mer statliga forskningsmedel än icke-statliga. Det finns två lärosäten – Handelshögskolan i Stockholm och Södertörns högskola – som har större andel icke-statliga medel än statliga, och det beror på att de har stiftelser knutna till sig.

De statliga medlens andel har också ökat med tiden. Perioden 1997-2006 låg denna andel på ungefär samma nivå men sedan regeringen 2008 aviserat en kraftfull satsning på forskning har denna andel ökat, satsningen innebar en ökning av de statliga forskningsmedlen med fem miljarder kronor. Men intäkterna från icke-statliga finansiärer har också ökat under samma period fast i något lägre takt. Under perioden 1997-2007 har den relativa ökningen av icke-statliga medel varit större än ökningen av statliga medel, men 2008-2014 har de statliga forskningsmedlen ökat något mer. Med tanke på statens kraftfulla satsning på forskning sedan 2008 har de icke-statliga finansiärerna satsat relativt sett nästan lika mycket. Icke-statliga finansiärer är exempelvis offentliga forskningsstiftelser, kommuner och landsting, EU, organisationer med respektive utan vinstsyfte samt företag.

När det gäller ökningen av icke-statliga medel har den varit i särklass störst för Karolinska institutet. För statliga medel är det jämnare utveckling mellan lärosätena.

Diagram 3: Lärosätenas intäkter av statliga respektive icke-statliga medel, miljoner kronor i 2014 års priser. Den horisontella axeln visar intäkter av icke-statliga medel och den vertikala axeln intäkter av statliga medel. Cirklarnas färg visar vilken kategori lärosätet tillhör.

Diagram 3. Lärosätenas intäkter av statliga respektive icke-statliga medel, miljoner kronor i 2014 års priser. Den horisontella axeln visar intäkter av icke-statliga medel och den vertikala axeln intäkter av statliga medel. Cirklarnas färg visar vilken kategori lärosätet tillhör.

Externa medel har ökat mer än direkta statsanslag

Externa medel fördelas till stor del av forskningsfinansiärerna genom kvalitetsprövning, pengarna kommer i huvudsak från statliga forskningsråd, myndigheter, EU och privata finansiärer. Tillgången till externa medel visar lärosätets förmåga att attrahera medel till forskning och är ett tecken på lärosätets samverkan med det omgivande samhället. Regeringen använder andelen externa forskningsmedel som en av kvalitetsindikatorerna när man fördelar nya medel och direkta anslag till universitet och högskolor. Samtidigt är det viktigt att det finns resurser för fri, oberoende forskning som anslagen möjliggör, anslagen används också delvis för att motfinansiera externa forskningsbidrag.

Diagram 4 visar att de externa intäkterna är större än de direkta statsanslagen vid de fackinriktade universiteten. Vid de breda etablerade universiteten är intäkter av externa medel ungefär lika stora men de har även förhållandevis stora intäkter av direkta statsanslag. Detta innebär att de breda etablerade universiteten har något mindre andel externa medel än de fackinriktade universiteten. Det är också ganska tydligt att fram till 2008 (se spår i diagrammet) var det framför allt externa medel som ökade på lärosätena medan det från 2008 och framåt är anslagsmedlen som har ökat mer.

Diagram 4: Lärosätenas intäkter av anslag respektive externa medel (exkl. finansiella intäkter), miljoner kronor i 2014 års priser. Den horisontella axeln visar intäkter av externa medel och den vertikala axeln intäkter av direkta statsanslag. Cirklarnas färg visar vilken kategori lärosätet tillhör.

Diagram 4. Lärosätenas intäkter av anslag respektive externa medel (exkl. finansiella intäkter), miljoner kronor i 2014 års priser. Den horisontella axeln visar intäkter av externa medel och den vertikala axeln intäkter av direkta statsanslag. Cirklarnas färg visar vilken kategori lärosätet tillhör.

Stora variationer i finansieringsprofilen

Diagrammen ovan visar utvecklingen av externa medel som i sin tur kommer från många olika finansiärer. Diagram 5 illustrerar fördelningen och utvecklingen av lärosätenas forskningsintäkter uppdelade på finansiärer. Såväl sammansättningen som utvecklingen av forskningsintäkterna varierar ganska mycket mellan de olika lärosätena. Till exempel ligger de totala intäkterna för forskning och utbildning på forskarnivå på ungefär samma nivå vid Mittuniversitet och Örebro universitet, men i diagram 5 syns att fördelningen mellan finansiärer är olika. Till exempel är intäkterna från EU betydligt större på Mittuniversitetet än på Örebro universitet medan intäkter från kommuner och landsting är större på Örebro universitet än på Mittuniversitetet.

Diagram 5: Intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå, uppdelad på finansiärer, år 2014. På den lodräta axeln kan man välja ett eller flera lärosäten samt alla lärosäten.

Diagram 5. Intäkter för forskning och utbildning på forskarnivå, uppdelad på finansiärer, år 2014. På den lodräta axeln kan man välja ett eller flera lärosäten samt alla lärosäten.

Med ökade bidragsintäkter ökar även de oförbrukade bidragen

Alla inbetalda bidrag som lärosätena får för forskning och utbildning på forskarnivå från externa finansiärer bokförs som intäkter i takt med att de förbrukas. Därmed ingår inte oförbrukade inbetalda forskningsbidrag i intäkterna som redovisats ovan utan redovisas separat i balansräkningen som oförbrukade bidrag. Dessa medel utgör finansiärernas fordran på lärosätena och ska finansiera forskning och utbildning på forskarnivå under kommande år.

Att det finns oförbrukade bidrag av en viss omfattning är naturligt och en följd av hur externa medel utbetalas till lärosätena. Den bidragsfinansierade forskningen är i hög grad styrd av i vilken utsträckning projekten får finansiering och det innebär att man inte kan besluta om anställningar etc. förrän finansieringen är klar. Det tar tid att komma igång när ett bidrag väl är beviljat, och möjligheten att låta kostnaderna komma senare än inbetalningarna medför enligt lärosätena bättre anställningar och inköp och bidrar således till en mer kostnadseffektiv forskning (prop. 2012/13:30). Men det finns en risk att den ökande mängden oförbrukade bidrag kan uppfattas som bristande effektivitet och leda till minskade framtida bidrag. Ökar bidragsinkomsterna är det rimligt att de oförbrukade bidragen också ökar, men på sikt borde det även leda till en större verksamhet.

Diagram 6 visar utvecklingen av nettot för oförbrukade och upplupna bidrag i förhållande till de skattade inbetalda forskningsbidragen. I oförbrukade bidrag kan även bidrag för grundutbildning ingå, men den andelen relativt liten. Diagrammet visar att vid många lärosäten hänger utvecklingen av oförbrukade bidrag ihop med utvecklingen av inbetalda bidrag. Men det finns också lärosäten där ökningen av oförbrukade bidrag varit något större än ökningen av de skattade inbetalda bidragsintäkterna (t.ex. Lunds universitet, Örebro universitet). Detta kan delvis bero på införandet av SUHF:s redovisningsmodell för indirekta kostnader i slutet av 2000-talet. En beräkning av lärosätenas förbrukningstakt för inbetalda bidrag (bidragsintäkter i förhållande till inbetalda medel) visar att takten har ökat under de tre senaste åren.

Diagram 6: Oförbrukade bidrag 1998-2013, miljoner kronor i 2013 års priser. Den horisontella axeln visar nettot för oförbrukade bidrag (oförbrukade bidrag minus upplupna bidrag) och den vertikala axeln totala skattade inbetalda bidrag för respektive lärosäte (bidragsintäkter plus ändringen av nettot för oförbrukade bidrag).

Data för 2014 saknas i detta diagram.

Oförbrukade bidrag 1998-2013, miljoner kronor i 2013 års priser.

Källmaterial

Effektivitetsfakta baseras på den ekonomiska statistik som UKÄ årligen samlar in från lärosätena. Utvecklingen redovisas i 2014 års priser och vid fast prisberäkning används Statiska centralbyråns implicitindex för statlig konsumtion. Analysen omfattar alla lärosäten som redovisat någon typ av forskningsintäkter under 2014. Det är stora variationer mellan lärosätena, i både forskningsinriktning och forskningsresurser. De breda etablerade universiteten och de flesta fackinriktade lärosäten är betydligt större än andra. Därför har lärosätena i denna analys delats in i följande grupper (=olika färger i diagrammen):

Fackinriktade universitet (= gula cirklar): Chalmers tekniska högskola, Handelshögskolan i Stockholm, Sveriges lantbruksuniversitet, Luleå tekniska universitet, Kungl. Tekniska högskolan och Karolinska institutet.

Breda etablerade universitet (= lila cirklar): Göteborgs universitet, Linköpings universitet, Lunds universitet, Stockholms universitet, Umeå universitet och Uppsala universitet.

Nya universitet (= blåa cirklar): Linnéuniversitet (fr.o.m. 2011, innan dess Högskolan i Kalmar och Växjö universitet), Karlstads universitet, Mittuniversitet och Örebro universitet.

Högskolor (= bruna cirklar): Blekinge tekniska högskola, Högskolan i Jönköping, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan på Gotland, Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Högskolan Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan Väst, Malmö högskola, Mälardalens högskola, Försvarshögskolan, Gymnastik- och idrottshögskolan och Södertörns högskola.

Konstnärligt inriktade högskolor (= gröna cirklar): Stockholms dramatiska högskola, Operahögskolan i Stockholm, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Kungl. Konsthögskolan, Konstfack, Dans- och cirkushögskolan och Stockholms konstnärliga högskola (fr.o.m. 2014).

Övriga högskolor (= röda cirklar): Ericastiftelsen, Ersta Sköndal högskola, Gammelkroppa skogsskola, Johannelunds teologiska högskola, Newmaninstitutet, Röda korsets högskola, Sophiahemmet högskola, Teologiska Högskolan Stockholm, Örebro teologiska högskola