Högskolebloggen

UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn

Ersättning för utbildning och produktivitetsavdraget

Från tid till annan kommer frågan om urholkningen av ersättningsbeloppen (de så kallade ”prislapparna”) för utbildning på grund och avancerad nivå upp till diskussion. Nu senast i några debattartiklar i dagspressen. Modellen infördes i början av 1990-talet och innebär att lärosätena får en per capita-ersättning för registrerades studenter och likaså en per capita-ersättning för de prestationer som studenterna genomför. Den sammanlagda ersättningen som ett lärosäte kan avräkna regleras av ett takbelopp som utgör maximal intäkt för summan av ersättningarna för registrering respektive prestation.

Inom ramen för takbeloppet kan varje universitet och högskola dimensionera sin verksamhet relativt fritt. I och med att ersättningarna skiljer sig åt mellan olika utbildningsområden så blir det olika många studenter för samma pengar beroende på hur det enskilda lärosätets utbildningsportfölj ser ut. Viktigt att notera är att det är ett ersättningssystem för att beräkna anslaget till lärosätet men lärosätet kan själv besluta om helt andra fördelningssystem internt och behöver inte direkt översätta per capita-ersättningarna till sin interna resursfördelning.

Takbeloppet utgör, som sagt, den maximala ersättningen och när böckerna stängs för ett visst år så redovisas det sammanlagda värdet av registreringar och prestationer och om det inte når upp till takbeloppet så minskas anslaget i motsvarande mån. Om det sammanlagda värdet överskrider takbeloppet så är ändå takbeloppet den maximala ersättningen. Dock finns det vissa regler som gör att ett lärosäte kan spara ”underproduktion” eller ”överproduktion” och saldera det mot utfallet senare år.

Jag tror att systemet i stort uppfattas som ett välfungerande resursfördelningssystem. Diskussioner uppstår emellertid om ersättningsnivåerna. Ersättningen för varje utbildningsområde räknas upp varje år enligt en särskild nyckel, den så kallade pris- och löneomräkningen (PLO), som dels kompenserar lärosätena för kostnadsökningar och dels drar av en viss procentsats i form av ett effektiviseringskrav (produktivitetsavdraget). Omräkningen ger med andra ord inte full ersättning för kostnadsökningarna.

Över tiden minskar med andra ord köpkraften och det måste kompenseras genom att, åtminstone teoretiskt, verksamheten blir mer effektiv givet samma ambitioner eller drar ner på ambitionerna för att därmed anpassa kostnaderna. Om detta finns det en över tiden ständigt närvarande debatt och också ifrågasättanden av modellen som sådan.

Den som vill fördjupa diskussionen om urholkningen kan med fördel ta del av en rapport från UKÄ som publicerades 2019 och som redovisar hur finansieringen av svensk högskolesektor utvecklats över tiden. Det är ett omfattande material som redovisas, bland annat utvecklingen av ersättningsbeloppen i reala termer. Där framgår bland annat att området humaniora, samhällsvetenskap, teologi och juridik, som har den lägst ersättningen och är det största utbildningsområdet, har haft en relativt positiv utveckling relativt andra områden tack vare att särskilda satsningar har gjorts på just det utbildningsområdet. Även inom området utbildning har kompensatoriska åtgärder minskat effekterna av PLO.

Rapporten Finansieringen av svenska universitet och högskolor – De ekonomiska effekterna av statens styrning och resurstilldelning 2007–2017

Riksrevisionen har också nyligen genomfört en granskning av systemet för PLO och rapporterat detta till Riksdagen.

Granskningsrapporten Räkna med mindre – den årliga omräkningen av myndigheternas anslag

Anders Söderholm

Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.

Skapad: 2022-05-20

Uppdaterad: 2022-05-20