Högskolebloggen

UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn

Vad händer efter pandemin?

Som många vet så har UKÄ ett uppdrag att följa pandemins effekter inom högskolesektorn. Till dags dato har vi lämnat tre delrapporteringar till regeringen. Uppdraget ska slutföras under 2022 och slutligt rapporteras i december. Det finns en stor mängd rapporter publicerade inom ramen för uppdraget om allt från genomströmning, forskningsfinansiering, mobilitet, verksamhetsförlagd utbildning till enkätstudier som samlat studenters och doktoranders erfarenheter. Allt finns samlat på den särskilda corona-sidan på vår webb som ni når via www.uka.se och dessutom kommer den tredje delrapporten att presenteras och diskuteras vid ett öppet seminarium den 24 mars. Se vår hemsida för detaljer om det.

Även om pandemin biter sig fast så börjar vi ändå komma tillbaka till en mer normal situation vid landets lärosäten. Studenterna och personal är tillbaka på campus, trycket har minskat på vården och de medicinska och hälsovetenskapliga fakulteterna och institutionerna, tentamenstillfällen kan genomföras som planerat i allt större utsträckning och planeringen framöver kan utgå från antaganden om att vi har passerat den värsta delen av pandemin.

Frågan blir då vad som kan komma att bli bestående effekter av pandemin inom högskolan? Det vet vi förstås inte än men det kan kanske tillåtas att spekulera lite grann kring den frågan och särskilt kring vad som kan vara positiva lärdomar och kvardröjande, kanske långsiktiga, effekter av pandemin.

En första tanke är att det kanske kommer att bli långsiktiga förändringar i utbildningsutbudet mot en större andel av ”blended learning”, det vill säga att skillnaden mellan distans och campus gradvis försvinner när studenter och lärare rör sig mer sömlöst mellan umgänge online respektive på campus. Pedagogiken nyttjar i stället fördelarna med det fysiska mötet på campus å ena sidan och med digitala resurser och online-undervisning å andra sidan. Kanske traditionella föreläsningar bäst förmedlas digitalt medan campus-formatet kan ägnas diskussioner, seminarier och laborationer där interaktionen mellan lärare och student, och mellan studenter, blir mer intensiv, ömsesidig och problemlösande?

Om pedagogik och distributionsformer utvecklas kommer också möjligheterna att möta behoven inom livslångt lärande att stärkas. Om alternativen till ”analog” heltidsundervisning på campus utvecklas så kan fler olika behov av utbildning och vidareutbildning tillgodoses. Det är något som de studentgrupper som med det nya omställningstudiestödet som grund söker sig till högskolan kan utnyttja och lärosätena kan utveckla fler och mer diversifierat utbud av utbildning.

Internationaliseringen kan också komma att utvecklas till att förädla innebörden av ”internationalization at home” genom att den internationella närvaron på lärosätena kan stärkas genom till exempel digitalt tillgängliga disputationer, föreläsningar och seminarier med inbjudna gäster från när och fjärran som på ett aktivt sätt kan delta i utbildning, handledning, konferenser eller forskningsaktiviteter utan att resa över landgränser. Med ett minskat resande kan ändå det internationella utbytet öka och förbättras.

På sikt kan campusmiljöerna komma att förändras för att stötta nya arbetsformer. Mer av kreativa ytor för umgänge, diskussion och intellektuellt utbyte och mindre av aulor och ändlösa kontorskorridorer. Det fysiska mötets fördelar kan förstås också flyttas ut från campus till för lärare och studenter mer tillgängliga eller ändamålsenliga platser runt om i landet och världen eller åtminstone runt om i samhället kring campus. Varför inte aktiva, eventuellt digitala, möten hos samarbetspartners inom närings- och samhällsliv för att berika lärandesituationen.

Forskningen inom krishantering, pandemihantering, samhällets sårbarhet, diagnostik, vacciner och samhällets uthållighet vid påfrestningar är områden som kan tilldra sig ett större intresse inom många olika ämnesområden från medicinska vetenskaper till statskunskap och sociologi. På så sätt kan vår gemensamma förmåga att möta olika kriser stärkas genom bättre organisation och snabbare insatser, ändamålsenliga förvaltningsmodeller, tidig krisberedskap och bättre kapacitet inom vård och omsorg.

Än vet vi inte vad som kommer att hända och vad som kommer att vara bestående effekter. Detta var blott och bart en spaning efter tänkbara positiva effekter som kan komma att realiseras. Vi tar gärna emot fler idéer om företeelser att hålla ögonen på när nu pandemin, förhoppningsvis, övergår i det så kallade nya normala.

Anders Söderholm

Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.

Skapad: 2022-03-17

Uppdaterad: 2022-03-17