Högskolebloggen
UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn
Från vetenskapsområde till forskningsområde
Ibland ställs frågan vad som är skillnaden mellan ett universitet och en högskola. En skillnad är att universiteten har ett generellt tillstånd att utfärda examina på forskarnivå medan högskolor måste söka ett sådant tillstånd hos UKÄ för varje examina på forskarnivå som man vill utfärda. Den möjligheten infördes som en konsekvens av forskningspropositionen 2008 (”Ett lyft för forskning och innovation”).
Men, det har förstås inte alltid varit så. När högskolelandskapet byggdes upp för att kunna möta de stora behoven av utbildning så var inte forskningen i sig en prioriterad aktivitet och några forskningsanslag kunde inte de nya högskolorna som kom till i slutet av 70-talet räkna med. I början av 90-talet förändrades styrningen av högskolesektorn i grunden genom den kanske största frihetsreformen genom tiderna som innebar att varje högskola och universitet fick betydande friheter vad gäller resursplanering och resursanvändning än vad som gällde tidigare.
Högskolorna hade också blivit större och kraftfullare och det fanns förstås forskande personal och personal med forskarexamen också på högskolorna även om det inte alltid fanns avdelade och tydligt markerade forskningsanslag från staten. Forskarstuderande fanns också på högskolorna om än inskrivna vid något annat lärosäte (läs: universitet) som hade rättighet att examinera på forskarnivå. Ibland fanns också tydliga ambitioner från högskolorna att bli uppgraderade till universitet för att därigenom få tillgång till större anslag och rättigheter att bedriva forskarutbildning i egen regi. Något som också hänt vid ett antal tillfällen.
Nåväl, på 90-talet infördes begreppet ”vetenskapsområde”. Det var å ena sidan en grund för anslagsfördelning. I stället för ett forskningsanslag fördelat på nio fakulteter så skulle i stället anslaget fördelas på fyra bredare områden. Det innebar en ytterligare autonomi för universiteten att fritt förfoga över sitt anslag inom de fyra områdena (så småningom försvann också den begränsningen och anslaget är nu ett gemensamt för forskning och forskarutbildning utan någon vidare uppdelning på särskilda områden).
Å andra sidan så blev också vetenskapsområdet definierat som en möjlighet för högskolorna att ansöka om forskarutbildningsrättigheter. I stället för att bli ett universitet så kunde högskolan ansökan om vetenskapsområde och kunde, enkelt uttryckt, få någon sorts universitetsstatus inom en begränsad del av högskolans område och därmed också fritt förfoga över möjligheten att utfärda examina på forskarnivå. Flera sådana rättigheter beslutades. Bland annat hade högskolan i Kalmar naturvetenskapligt vetenskapsområde och Mälardalens högskola tekniskt vetenskapsområde. Ett sådant beslut resulterade också i någon form av resurstillskott vad gäller forskning.
I forskningspropositionen 2008 föreslogs, med bas i tidigare utredningars förslag, att vetenskapsområde som grund för rättigheter inom forskarutbildning skulle ersättas med det smalare begreppet forskningsområde. Avsikten var att tydligare stötta profilerade forskningssatsningar vid högskolorna i stället för att man skulle sprida forskningsresurserna inom det betydligt bredare område som motsvarades av termen vetenskapsområde. Ett forskningsområde kan i sig omfatta fler än ett forskarutbildningsämnen inom ramen för den profil som högskolan har valt.
Detta infördes därefter och högskolorna har därefter, under ett drygt decennium, kunnat söka om rättigheter att utfärda examen på forskarnivå inom ett forskningsområde. Det finns många exempel på rättigheter som har beviljats och som speglar de mer fokuserade satsningarna på forskning som gjorts och görs bland högskolorna. Högskolan Dalarna har exempelvis området mikrodataanalys, Försvarshögskolan har området försvar, krishantering och säkerhet och Högskolan i Gävle har bland annat området byggd miljö.
Under 2019 så prövades Högskolan Kristianstad för två ansökningar. Det var dels området pedagogiskt arbete och dels området personcentrering för hälsa och välbefinnande. Därmed har alla statliga högskolor som i huvudsak bedriver utbildning på vetenskaplig grund också rättigheter att bedriva forskarutbildning. Det var på så sätt en milstolpe inte bara för Högskolan Kristianstad utan för hela högskolesektorn att detta beviljades i december 2019.
Man kan konstatera att vi har kommit en bra bit från det högskolesystem som skapades 1977 och som i princip innebar ett tudelat system för högre utbildning och forskning. Idag har vi ett sammanhållet system med forskning och utbildning runt om i landet och vid olika typer av lärosäten. Att det sedan skulle vara angeläget med ett styrsystem som förmådde uppfatta de skilda profilerna och förutsättningarna som råder i sektorn är en annan fråga.
Vad gäller det konstnärliga området så har rättigheten att utfärda konstnärlig examen på forskarnivå kunnat sökas i tiotalet år. Inom det området har både konstnärliga högskolor, högskolor och universitet numera sådana rättigheter. Högskolan i Borås har exempelvis rätt att utfärda konstnärlig doktorsexamen inom området textil och mode och Stockholms konstnärliga högskola inom området konstnärliga praktiker. Även Lunds och Göteborgs universitet utfärdar konstnärlig doktorsexamen. Det är dock ännu en bit kvar innan alla konstnärliga högskolor har byggt upp och erhållit examensrättigheter för konstnärlig doktorsexamen.
Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.
Skapad: 2020-01-31
Uppdaterad: 2020-01-31