Högskolebloggen

UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn

Staten som arbetsgivare

Vid förra veckans arbetsgivardag som Arbetsgivarverket bjuder in till varje år medverkande statsministern. Han gav den statliga förvaltningen en stor eloge för att myndigheterna fungerade så väl under perioden som följde på förra valet med övergångsregering under hösten och en bit in på det nya året. Även om planeringen inför innevarande år i flera avseenden var svår att hantera så klarade statsförvaltningen detta utan stora problem i verksamheten.

Statsministern bad oss särskilt framföra detta tack också till alla våra medarbetare och påminde oss samtidigt om hur viktig myndigheterna är för att möta samhällets alla utmaningar och, inte minst, för allmänhetens förtroende för staten.

Statsministern berörde också den effektiva och välfungerande, decentraliserade, modell för lönebildning som vi har inom staten. Idag är det självklart att varje enskild myndighet agerar som arbetsgivare med ansvar för den lokala lönebildningen och med ett långtgående ansvar när det gäller hur myndighetens ekonomiska utrymme ska användas. Det har inte alltid varit så.

Statliga tjänstemän fick förhandlingsrätt under 1960-talet då man övergav principen att staten, ytterst riksdagen, satte lönerna för sina anställda tjänstemän ensidigt, det vill säga utan förhandling.

Den ordning som infördes var dock fortfarande en politiskt styrd process med centralt satta lönenivåer. Genom löneplaner och löneklasser så lönesattes befattningar och inte individer. Genom att avläsa befattning och tjänsteår så fick man fram en lönenivå. Med tiden blev systemet alldeles för stelbent och innan det helt övergavs 1994 så hade det utvecklats till ett lapptäcke med olika sektorsavtal, lönetillägg och andra försök att anpassa lönebildningen för olika lokala behov.

Myndigheterna kompenserades också fram till ramanslags-reformen i början på 90-talet automatiskt för de kostnadsökningar som följde av lönebildningen genom något som skämtsamt kallades för ”trollerikungörelsen” eftersom pengarna på något sätt trollades fram för att täcka kostnaderna. Detta var en modell där ingen egentligen har kontroll över de totala kostnaderna och där ingen har särskilt stor anledning att försöka hålla koll på kostnaderna.

Modellen med ramanslag infördes budgetåret 1993/94 för att råda bot på den bristande kostnadskontrollen inom staten. Det var närmast ett paradigmskifte i statens sätt att styra myndigheterna. Den tidigare ordningen med specificerade anslag för olika kostnadsposter och en detaljerad reglering kring exempelvis anställningar ersattes med en modell där myndighetens eget ansvar framträdde mycket tydligare och antalet anslagsposter minskade drastiskt.

Inte minst för universitet och högskolor var detta en stor decentraliserings-reform där varje lärosäte gavs ansvaret att själv planera och styra sin egen verksamhet. Inom parantes kan man kanske nämna att det var då som kvalitetssäkring av högre utbildning kom att införas som en ersättning för den detaljerade kontrollen över insatta resurser. Dessutom infördes det så kallade produktivitetsavdraget som ett principiellt krav om att staten ska effektiviseras i minst samma takt som andra sektorer. Det är förvisso en omdiskuterad princip men likväl svår att helt avvisa.

Om ramanslagen var en viktig reform så var den modell för lönebildning som infördes i juli 1994 en lika viktig förändring. Då infördes i sin helhet den modell som sedan länge varit etablerad på andra delar av svensk arbetsmarknad även inom staten. Det vill säga en lönebildning som utgår från att arbetsmarknadens parter genom förhandling tar fram centrala avtal som sedan ligger till grund för lokal lönebildning vid varje enskild myndighet.

Arbetsgivarverket skapades vid samma tidpunkt som den part som företräder staten som arbetsgivare. Principen om att lönesätta individer, och inte befattningar, har i och med detta också tydligt etablerats som modell för lönebildningen. I lönebildningen inom staten är det också tydligt angivet att staten som arbetsgivare inte ska vara löneledande utan följa den löneutvecklingstakt som bestäms inom den konkurrensutsatta industrin. Det är den takten som kallas för ”märket” och som, kan man kanske uttrycka det som, anger den löneökningstakt som skattebetalarna ska kunna finansiera på ett långsiktigt hållbart sätt.

Det är reformen av lönebildningen som omnämns som den så kallade arbetsgivarpolitiska delegeringen. Arbetsgivarverket har också alltmer blivit en myndighet som på ett bra sätt företräder staten men som också tar ansvar för samverkan mellan myndigheterna. Bland annat genom en gemensam strategi och olika typer av stöd för medlemsmyndigheterna. Och genom den årliga arbetsgivardagen för medlemsmyndigheterna.

Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.

Skapad: 2019-11-19

Uppdaterad: 2019-11-19