Högskolebloggen
UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn
Högskoleutbildning leder till (rätt) jobb
Från tid till annan så brukar det diskuteras hur väl högskolesektorn tillgodoser arbetsmarknadens behov av kompetens och hur viktig högskoleutbildning är för framgång på arbetsmarknaden. Det är viktiga frågor och det är självfallet ett centralt uppdrag för högskolan att forma ett utbud som svarar upp mot arbetsmarknadens behov såväl som studenternas efterfrågan.
I UKÄ:s nyligen publicerade rapport ”Etablering på arbetsmarknaden efter studier i högskolan” så presenteras en mängd fakta och analyser av hur högskoleexaminerades övergång till arbetsmarknaden ser ut. 84 % av de examinerade är etablerade på arbetsmarknaden ett till ett och halvt år efter examen vilket är en högre siffra än tidigare. Att vara etablerad innebär att ha en god ställning på arbetsmarknaden. De övriga 16 procenten har i många fall sysselsättning men en mindre säker ställning på arbetsmarknaden. Enbart 2 procent av dessa står utanför.
Varje anställningsbeslut som en arbetsgivare fattar innebär att man matchat arbetsgivarens behov med kompetensen hos en ny medarbetare. En hög etablering innebär därför också en hög grad av matchning mellan behov och efterfrågan. I rapporten redovisas också precisionen i rekryteringarna vilket visar att de utbildade i stor utsträckning jobbar inom det yrke för vilket de har utbildat sig så långt det går att driva i bevis via registerdata. Det faktum att man lyckats etablera sig på arbetsmarknaden efter utbildningen är i sig ett kvitto på att den kompetens som man har också efterfrågas.
Det är viktigt att samhället förmår ta tillvara den kompetens som de examinerade har och att studenternas kunskaper kommer till nytta. Så tycks också fallet vara i stor utsträckning. Högskolesektorn är uppenbarligen effektiv när det gäller att förbereda studenterna för arbetsmarknaden.
Sedan finns det andra bekymmer när det gäller matchningen. Ibland hävdas att många anställningsförsök misslyckas, att det är svårt att rekrytera rätt kompetens och att det helt enkelt råder brist på olika typer av kompetens (se bland annat Svenskt Näringslivs Rekryteringsenkät, tillgänglig via svensktnaringsliv.se eller bekymren som har att göra med kompetensförsörjningen av lärare som redovisas av Skolverket skolverket.se). Bristande matchning blir därför ett tillväxthinder för företag och ett stort bekymmer för välfärdssektorns möjligheter att tillgodose medborgarnas behov av, till exempel, utbildning.
Matchningsproblemet är dock i dessa fall en annan, angränsande fråga, än huruvida högskolesektorn har ”rätt” utbildningsutbud. Matchningen handlar här mer om hur många som utbildas, det vill säga hur högskolesektorn dimensioneras. Det är inte så enkelt att det finns någon tillgänglig formel för att flytta utbildningsresurser från något, mindre behövt, område till något annat, mer efterfrågat, och på så sätt öka antalet sökande, öka matchningen eller andelen lyckade rekryteringsförsök. För lärosätena handlar det snarast om att väga olika angelägna utbildningsbehov mot varandra.
Ytterst är det förstås ett politiskt beslut att dimensionera högskolan men det finns också andra förutsättningar som sätter gränserna. Det är, av uppenbara skäl, inte alltid lätt att öka enskilda utbildningsområden på grund av brist på akademiska lärare och kravet på att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund kräver också att dimensionering av utbildning och forskning åtminstone på längre sikt hänger samman så att ökade utbildningsuppdrag motsvaras av ökad forskningsaktivitet.
Höjda takbelopp (för att få fram fler utbildningsplatser) kan vara, men är inte nödvändigtvis, alltid det mest ändamålsenliga sättet för att stärka kompetensförsörjningen. Andra områden som rimligen bör bedömas är möjligheterna att få personer att stanna kvar i yrket en längre tid (i det fall detta är ett bekymmer), att kanske ibland hitta andra, alternativa, kompetensprofiler som breddar sökfältet för arbetsgivarna, att öka genomströmningen i högskolan (det vill säga minska avhoppen) eller att utveckla formerna för livslångt lärande inom ramen för arbetsgivaransvaret eller inom högskolan eller andra av skattebetalarna finansierade aktörer.
Det finns förstås också andra utbildningsvägar efter gymnasiet och främst av dessa är yrkeshögskolan. Yrkeshögskolan är numer en viktig aktör för kompetensförsörjningen och blir, i takt med att resurserna inom yrkeshögskolesektorn ökar, än viktigare framöver. De har en annan verksamhetslogik som bland annat innebär en följsamhet och föränderlighet relativt behoven på arbetsmarknaden och kompletterar på så sätt högskolesektorns uppdrag på viktiga punkter.
Det är viktigt att poängtera att också yrkeshögskolan har bra etableringssiffror även om de ännu inte når samma nivåer som högskolan enligt de vedertagna måtten för etablering och sysselsättning. Men sammantaget är både högskolesektorn och yrkeshögskolesektorn viktiga för den långsiktiga kompetensförsörjningen i landet!
Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.
Skapad: 2019-10-21
Uppdaterad: 2019-10-21