Högskolebloggen

UKÄ:s blogg som knyter an till aktuella frågor i högskolesektorn

Livslångt lärande

Under de senaste veckorna har jag deltagit i några aktiviteter där frågor kring livslångt lärande diskuterats. Dels ett seminarium som utbildningsutskottet anordnade med inbjudna från olika organisationer, utredningar och intresseorganisationer och dels en konferens på samma tema som KK-stiftelsen anordnade.

Det är viktiga frågor och det är viktigt att diskutera hur högskolor och universitet bidrar. Nedan följer en lite editerad version av det anförande som jag höll inför utskottet.

Det finns många anledningar till att studera. Det kan vara för att få sitt första jobb, det kan vara för att få ett nytt jobb, karriärväxla och helt byta bana eller för att fördjupa sig eller uppdatera sig i sitt yrkesområde. En del av alla dessa studenter som finns i högskolan är det vi här idag pratar om som livslångt lärande-studenter. Men det sker inga registreringar av studiesyfte och det finns inga taggar i systemet som säger att detta är en kurs avsedd för, eller en student med intresse för, livslångt lärande så det är inte helt lätt att säga exakt var de här studenterna är eller hur många de är. Men låt mig göra ett försök som i stora delar bygger på det resonemang som min företrädare Lars Haikola förde i sin SOU från 2015 om högre utbildning under 20 år.

Först och främst kan det vara på sin plats att påminna om att det svenska universitetssystemet i stor utsträckning är kursbaserat vilket i sig gör det lämpligt inte bara för långa programstudier som en sekvens av kurser utan även för livslångt lärande. Det är studentens val som direkt styr resursfördelningen men universiteten har en uppgift att bedöma arbetsmarknadens behov av det utbud som man har och det är ett ständigt pågående arbete på lärosätena – att kombinera studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov till ett utbud som både efterfrågas och behövs.

Av de cirka 350.000 studenter som är registrerade så är 111.000 registrerade på kurser. Det är knappt en tredjedel. Det är förstås inte bara livslångt-lärande-studenter inom denna grupp men det finns med stor sannolikhet en hel del med livslångt lärande som studiesyfte. På totalen så finns det en tendens att andelen kursstudenter minskar i tider av generellt hög efterfrågan på högre utbildning och att andelen kursstudenter ökar när efterfrågan generellt sett minskar. Så i den lågkonjunktur för efterfrågan av högre utbildning som vi hade för knappt 15 år sedan så var kursstudenterna fler än 200.000. Man kan väl säga att utbudet på det sättet följer efterfrågan av högre utbildning.

En annan ingång för att fånga livslångt lärande är studenternas ålder. Idag är ungefär en fjärdedel av studenterna äldre än 25 år och 14 procent äldre än 30 år. Inom de här grupperna finns också med stor sannolikhet en hel del livslångt-lärande-studenter. Man kan också se på studieform. Det är drygt 20 procent som studerar på andra sätt än på heltid på campus och också i den gruppen finns livslångt lärande. Det handlar om deltidsstudier men också om distansstudier. Eller både och. Sommarkurser ingår i denna kategori. Antalet studenter har skiftat kraftigt över åren men mellan 3 och 4.000 helårsstudenter per år finns inom sommarkurserna (men förstås betydligt fler individer).

Man kan också se på hur många studenter som återkommer till högskolan för fortsatta studier efter att de har tagit en examen. Det är några år gamla siffror men i en rapport från Högskoleverket 2012 så hade ungefär 40 procent av alla studenter som examinerats under 20 år återvänt minst en gång till högskolan för fortsatta studier. Mer kvinnor än män. Bland dessa finns det också livslångt lärande förstås.

Det finns också specifika program på fördjupad nivå som är tydliga vidareutbildningsprogram, t.ex. specialistsjuksköterska och specialpedagog. Program som också ofta integreras på olika sätt med aktivt yrkesarbete. Inom legitimationsyrkena så är det varje år ungefär 4.000 studenter av denna typ som i sin helhet får betraktas som livslångt lärande.

Uppdragsutbildningen inom högskolesektorn är ytterligare en grupp där det finns studenter inom kategorin livslångt lärande. Det är en studieform som beställs av en arbetsgivare för arbetstagare. Det är ungefär 4.000 helårsstudenter som är registrerade inom uppdragsutbildning per år (det ska dock påminnas om att polisutbildningen är en icke oväsentlig andel av denna grupp).

Så här kan man fortsätta men mitt budskap är att det finns ett ganska stort utbud och ganska många möjligheter för livslångt lärande inom högskolan. Utan att veta säkert så är min gissning att universitet och högskolor är en av de största aktörerna, om inte den största, inom området livslångt lärande. Utbudet följer behoven men därmed inte sagt att de hela tiden täcker behoven.

Sedan kan man diskutera om den strategiska uppmärksamheten kring det utbud som är avsett för livslångt lärande är på tillräckligt hög nivå och om det inte är det så torde också utvecklingsinsatserna för att strategiskt möta dessa behov antagligen behöva förstärkas. Men man ska samtidigt komma ihåg att varje lärosäte idag prioriterar sitt utbud mellan olika områden som alla uppvisar brist. Lärare, personal inom vården, många ingenjörsyrken är bara några yrkesområden där det både är och finns prognoser om bristsituationer på arbetsmarknaden.

Andra frågor som ansluter till högskolesektorn är förstås arbetsfördelningen mellan universitet och högskolor å ena sidan och yrkeshögskolan å andra sidan samt mellan universitet/högskolor/yrkeshögskola å ena sidan och arbetsgivare inom både privat och offentlig sektor å andra sidan. Hur ska vi som samhälle se på arbetsfördelningen mellan arbetsgivare och skattebetalare kan man kanske formulera detta som.

Slutligen vill jag också nämna styrsystemen som ju med självklarhet påverkar vilket utbud som högskolan har. Då kan man dels se på de mekanismer som finns i själva resursfördelningen och hur till exempel prestationsersättningen gynnar eller missgynnar framväxten av ett utbud för livslångt lärande och man kan dels se till de förslag som Struten, styr- och resursutredningen, har lagt som bland annat förespråkar ett system där inte alla behöver göra allt och kanske skulle ett sådant mer differentierat och lärosätesanpassat styrsystem vara oändligt mycket bättre än trubbiga nationella mekanismer som i praktiken innebär att alla förväntas göra samma sak.

Det här inlägget är skrivet av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderholm. I denna blogg skriver han om frågor som rör myndighetens olika verksamhetsområden så som utbildningsfrågor, universitet och högskolor och myndigheten.

Skapad: 2019-10-03

Uppdaterad: 2019-10-03