Högskolebloggen

Styr- och resursutredningen, som tog namnet Strut, avlämnade för en tid sedan sitt betänkande till regeringen. Det har därefter sänts ut på remiss och remisstiden utgår inom kort. UKÄ skickade in sitt yttrande tidigare denna vecka, du kan läsa det här.

Det är en viktig utredning som kanske kan komma att vara underlaget för en reformerad styrning av högskolor och universitet. Modellerna för styrning har skiftat över tiden och den långsiktiga trenden är att alltmer fokus har lagts på att försöka värdera sektorns prestationer i stället för att detaljstyra dess ingångsvärden. Längre tillbaka har styrningen varit detaljerad på en nivå som är svår att föreställa sig idag. Regeringen föreskrev exempelvis inte bara vilka professorer som skulle finnas utan också lönegrad för dessa, man beslutade på central nivå om anslagsnivåer för utrustning, förvaltning med mera och, inte minst, om utbildningsprogram och antal studieplatser.

Det tidigare detaljerade systemet reformerades 1977 genom att anslagsposterna blev lite mer generella men fortfarande fanns det en hög detaljeringsgrad vad gäller exempelvis hur anslagen för utbildning skulle användas. I takt med att högskolesektorn växte var det närmast omöjligt att på ett trovärdigt och rimligt sätt upprätthålla den detaljerade styrningen där budgetpropositioner, skrivna i jag-form, gav sken av att ansvarigt statsråd eftertänksamt övervägde förändringar i ämnesbeteckningar för enskilda professurer.

I takt med att den statliga styrningen förändrades i stort så blev också högskolesektorn föremål för förändrade styrprinciper stadfästa i reformen 1993 som markerade övergången från en styrning av insatta resurser till ett ökat intresse för sektorns prestationer. Det möjliggjorde en fortsatt kraftig expansion av studentvolymerna och detta var också den period när kvalitetsuppföljningar av olika slag inkluderades som en del i styrsystemet.

De så kallade ”prislapparna” härrör från denna period liksom det raka ackordet, det vill säga att ersättningarna till lärosätena grundade sig i det faktiska antal studenter som registrerats och examinerats snarare än på planeringstal. Planering av utbildningsportföljen blev i och med detta en angelägenhet för respektive högskola och universitet. Anslaget var redan sedan tidigare delat i en del för utbildning och flera olika forskningsanslag för olika vetenskapsområden.

Samtidigt genomfördes likartade förändringar i statens styrning i stort. Ramanslagsmodellen som huvudsaklig anslagsmodell för statliga myndigheter härrör från samma period. Den tidigare ordningen när löneökningar med automatik innebar ökade anslag (de så kallade trollerikungörelserna) övergavs till förmån för en modell där staten inte ska vara löneledande och där det ska finnas ett kontinuerligt effektiviseringskrav inbyggt i styrmodellen.

När det gäller högskolesektorn så gäller 1993 års modell i huvudsak fortfarande även om det förstås har gjorts förändringar längs vägen. Bland annat har forskningsanslagets uppdelning i vetenskapsområden slopats till förmån för ett gemensamt forskningsanslag. Jag tror att många tycker att modellen i stort har tjänat oss väl. Staten har dock vid skilda tidpunkter tyckt sig ha behov att gå in med mer direkta styrningsmekanismer för att exempelvis bygga ut vissa utbildningar på vissa lärosäten, bygga ut sommarkurser, möta olika arbetsmarknadspolitiska behov eller stimulera viss typ av forskning.

Men, det är klart, tiden går och efter hand är det naturligt att frågan dyker upp om det inte är dags att förnya modellen i sin helhet. Att helt enkelt byta ut en del fundamentala (styr-)principer i systemet och modernisera arbetssätt och styrning. Det är det som Strut nu föreslår.

Jag tycker det är välkommet att utredningen har genomförts och att man från utredningens sida ifrågasätter en del bärande idéer i det nuvarande systemet som till exempel prislapparna och de tudelade anslaget. Utredningen föreslår också en mer dialogbaserad modell med överenskommelser för regeringens styrning av lärosätena, en större långsiktighet i de politiska övervägandena inom hela högskoleområdet i form av fyraåriga högskolepropositioner (i stället för att de fyraåriga propositionerna är begränsade till forsknings- och innovationspolitiken) och en analysfunktion för högskolesektorn som självständigt ska kunna ta fram kunskap om utvecklingen inom sektorn.

När det gäller analysfunktionen så kommer UKÄ enligt utredningens förslag att ha en viktig roll för att härbärgera den expertgrupp som föreslås stå för de självständiga analyserna av utbildning och forskning. Förslaget om att stärka analyskapaciteten för sektorn är jag den förste att bejaka. Jag menar att man först och främst bör göra detta inom ramen för den kapacitet som redan finns på UKÄ och andra myndigheter snarare än att bygga upp en avskild analysverksamhet. UKÄ är en utmärkt hemvist för denna expertgrupp och skulle kunna dra nytta av UKÄ:s kapacitet redan från start. Denna del av utredningens förslag skulle kunna genomföras även om andra delar av utredningen just nu inte genomförs.

Nu återstår att se hur remissopinionen ser ut; vilka frågor som vinner ett allmänt gillande och vilka som inte gör det; och på vilket sätt som departementet vill ta detta vidare. Det kan bli ett övergripande reformpaket men kanske troligare flera mindre reformeringar som kanske genomförs med viss fördröjning i tid. Eller så går det som det gick med de så kallade RUT-betänkandena som i och för sig gavs uppmärksamhet när de presenterades men sedan inte gav några nämnbara spår i efterföljande reformarbete. Låt oss hoppas att det blir lite mer förändring nu, 26 år efter att den stora frihetsreformen genomfördes.