Finansiering av högre utbildning och forskning

Riksdagen beslutar om resurstilldelningen för utbildning och forskning för varje lärosäte. Lärosätet får olika anslag för utbildning och forskning.

För utbildning på grundnivå och avancerad nivå baseras ersättningen på

  • antalet registrerade studenter som är omräknade till helårsstudenter
  • avklarade högskolepoäng eller helårsprestationer

Resurstilldelningen är alltså helt prestationsbaserad. Ett så kallat takbelopp anger den maximala ersättning som lärosätet kan få för genomförd utbildning.

Ersättningssystemet

Ersättningssystemet bygger på att kurser är klassificerade till olika utbildningsområden med olika ersättningsbelopp. Det är lärosätena själva som beslutar om klassificeringen utifrån ämnesinnehåll. De humanistiska, samhällsvetenskapliga, teologiska och juridiska utbildningsområdena, som tillsammans har flest studenter, får lägst ersättning. De konstnärliga utbildningsområdena får högst ersättning, men har en mycket liten andel av studenterna.

Detta ersättningssystem omfattar de statliga universiteten, högskolorna, Chalmers tekniska högskola och Stiftelsen Högskolan i Jönköping.

Sveriges lantbruksuniversitet och Försvarshögskolan har egna budgeterings- och rapporteringsprocesser.

Övriga enskilda utbildningsanordnares ersättning regleras i allmänhet genom avtal med regeringen.

Forskningsanslag

De anslag för forskning och utbildning på forskarnivå som lärosätena får direkt från regeringen får användas fritt inom olika forskningsämnesområden. Till skillnad från utbildning på grundnivå och avancerad nivå är bara en mindre del av anslaget prestationsbaserad. Den prestationsbaserade delen baseras på vetenskaplig produktion och externa medel.

För 2018 tillkom samverkan som en tredje komponent. En betydande del av den statliga finansieringen kommer inte direkt från regeringen. Den kanaliseras i stället genom forskningsfinansierande myndigheter som styrs av olika departement. Forskning och utbildning på forskarnivå finansieras också i stor utsträckning av andra forskningsfinansiärer än staten. Till exempel privata stiftelser eller EU.