Genomströmning

Medan antalet examinerade är ett resultatmått som är användbart för att uppskatta inflödet på arbetsmarknaden, kan det behövas andra mått för att beskriva genomströmningen på de olika utbildningarna. Tre sådana mått är kvarvaro det andra läsåret, examensfrekvens och prestationsgrad. Dessa mäter alla på olika sätt studenters genomströmning.

Högst kvarvaro på läkarutbildningen

För studenter på yrkesexamensprogrammen är måttet kvarvaro läsår två en tidig och tydlig indikation på genomströmning och i slutändan examensfrekvensen. Det har den fördelen att det kräver en relativt kort uppföljningstid och beskriver därför i högre grad nuläget än exempelvis måttet examensfrekvens. Måttet baseras på om en programnybörjare var registrerad på samma program någon termin under läsår två, vilket innebär att det inte går att utesluta att några av de studenter som klassificeras som ”ej kvar” i själva verkat har ett längre studieuppehåll. Men då större utbildningar jämförs mot varandra bör sådana enskildheter inte ha någon större betydelse. I figur 21 redovisas andelen studenter som var kvar på utbildningen läsår två för de som påbörjade sina programstudier läsåret 2016/17. Totalt sett var 79 procent kvar på sitt respektive nybörjarprogram det andra läsåret: 82 procent för kvinnor och 76 procent för män. Men denna andel varierade dock mycket mellan de olika yrkesexamensprogrammen. Bland de större programmen var kvarvaron högst på läkarutbildningen, 93 procent följt av psykologutbildningen där 87 procent var kvar läsår två. Lägst var kvarvaron – 68 procent – bland de studenter som påbörjat en utbildning mot en biomedicinsk analytikerexamen och näst lägst kvarvaro var det på ämneslärarutbildningen, 68 procent.

Figur 21.

Kvarvaro läsår två för de som påbörjade studier läsåret 2016/17. De 20 största yrkesexamensprogrammen. (Exklusive specialistutbildningar som speciallärare och specialistsjuksköterska.)

Prestationsgraden ökar

Prestationsgraden är ett mått som visar hur många högskolepoäng studenter tar av de antal högskolepoäng de är registrerade för ett visst läsår. Det beräknas som kvoten mellan studenters totala antal helårsprestationer och antalet helårsstudenter och uttrycks i procent. Vid beräkningen av prestationsgraden är det alltså kursregistreringar som analyseras och olika variabler som är kopplade till dessa. Avklarade poäng för varje kursregistrering följs upp under registreringsterminen och de tre efterföljande terminerna, vilket betyder att uppföljningstiden för prestationsgrad totalt är fyra terminer. De senaste uppgifterna om prestationsgrad som presenteras här är från läsåret 2015/16. Prestationsgrad kan användas som ett mått på genomströmning och är till skillnad från examensfrekvens och kvarvaro tillämpbart på fristående kurser. Detta då de två sistnämnda måtten i allmänhet kräver att studenten följer ett utbildningsprogram. Prestationsgradsmåttet möjliggör därför en jämförelse mellan programutbildningar och fristående kurser, vilket andra mått på genomströmning har svårt att göra.

Den totala genomsnittliga prestationsgraden, som är baserad på alla kursregistreringar för läsåret 2015/16, var 83 procent. Motsvarande siffra för läsåret 2005/06 var 80 procent (se figur 22). Kvinnor uppvisade under alla undersökta läsår en avsevärt högre prestationsgrad än män. För läsåret 2015/16 var skillnaden mellan män och kvinnor 6 procentenheter. För mer information se Studenternas prestationsgrad fortsätter att öka, Statistisk analys 2018/9, UKÄ.

Figur 22.

Prestationsgrad i procent efter kön läsåren 2005/06–2015/16. Notera bruten y-axel.

Hög prestationsgrad på programutbildningar och lägre prestationsgrad på fristående kurser

Prestationsgraden är betydligt högre för programstudenter än för studenter på fristående kurser och var så under hela den undersökta perioden (se figur 23). Högst prestationsgrad läsåret 2015/16 hade de som studerade på konstnärliga program med 94 procent, följt av studenterna på yrkesexamensprogram med 90 procent. På generella program var prestationsgraden 86 procent. Lägst prestationsgrad hade studenterna på fristående kurser med 65 procent. Förändringar i prestationsgrad är vanligen mycket små och långsamma, men sedan 2010/11 har prestationsgraden på generella program ökat med 4 procentenheter och därmed börjat närma sig prestationsgraden på yrkesexamensprogrammen. Den ökande prestationsgraden på totalnivå beror både på att prestationsgraden ökat för programstudenter och på att andelen programstudenter ökat jämfört med de som läser fristående kurser.

Figur 23.

Prestationsgrad i procent efter studieform läsåren 2005/06–2015/16. Notera bruten y-axel.

Examensfrekvens mäter programstudenternas genomströmning

Ett ofta använt genomströmningsmått är examensfrekvens, det vill säga andelen studenter som tar ut examen inom en viss tid. Eftersom det är en förutsättning att målet med utbildningen är en examen, är detta mått bara användbart för att mäta genomströmning för studenter som följer utbildningsprogram. Andelen studenter som tar ut en examen mäts efter nominell studietid (utbildningens normala längd) plus tre år. Uppgifterna ska inte förstås som att studenterna tar så lång tid på sig – många är klara långt tidigare – utan de visar hur många studenter som ”totalt” blir klara med en examen, med reservation för att vissa tar ännu längre tid på sig. Examensfrekvensen mäter bara andelen studenter som faktiskt tar ut en examen, och fångar alltså inte upp de studenter som fullgjort utbildningen utan att ansöka om examen. Det får olika stor betydelse för olika examina, eftersom studenter kan förväntas ansöka om examen i högre utsträckning när examen är en grund för en yrkeslegitimation, till exempel sjuksköterskeexamen. De senaste uppgifter som finns tillgängliga är för studenter som följts upp till och med läsåret 2017/18. Beroende på utbildningens nominella längd avser uppgifterna om examensfrekvens studenter som påbörjat sina studier under läsåren 2006/07–2012/13.

Examensfrekvens på yrkesexamensprogrammen

Studenterna på yrkesexamensprogram har följts upp till och med läsåret 2017/18 och var nybörjare någon gång 2007/08–2013/14 beroende på utbildningarnas längd. Uppföljningen mäter både andelen med den yrkesexamen som nybörjarprogrammet leder fram till respektive andelen med annan examen. I annan examen ingår generell examen (t.ex. kandidat- och masterexamen) eller en yrkesexamen på annan utbildning. För studenterna som följdes upp till och med läsåret 2017/18 var examensfrekvensen högst bland dem som studerade till barnmorska, 90 procent, följt av läkare, 88 procent (se figur 24). Bland studenterna på arkitektutbildningen hade endast 47 procent tagit ut en arkitektexamen. Ytterligare 32 procent av dem hade dock tagit en annan examen, vilket innebär att den sammanlagda examensfrekvensen ändå var relativt hög. Samma mönster finns bland de som läser till civilekonom, där 26 procent tagit en annan examen. Lägst total examensfrekvens hade högskoleingenjörsutbildningen, där bara hälften av studenterna hade tagit ut en examen.

Figur 24.

Andel examinerade inom nominell studietid plus tre år efter avsedd yrkesexamen och annan examen. Nybörjare på yrkesexamensprogram med minst 200 nybörjare, uppföljda till och med läsåret 2017/18.

Högre examensfrekvens för kvinnor än för män på alla större utbildningar

På samtliga större utbildningar som följts upp till och med läsåret 2017/18 hade kvinnorna högre examensfrekvens än männen (avsedd yrkesexamen) (se figur 25). På utbildningarna mot arbetsterapeut, lärare, receptarie och tandhygienist var skillnaderna särskilt stora, över 20 procentenheter. På utbildning mot arkitekt var skillnaden mellan könen minst, med 4 procentenheter högre examensfrekvens för kvinnorna.

Figur 25.

Andel examinerade med avsedd examen inom nominell studietid plus tre år uppdelat på kön. Nybörjare på yrkesexamensprogram med minst 200 nybörjare, uppföljda till och med läsåret 2017/18.

Sida 7 av 10
Tillbaka Nästa