Breddad rekrytering

Lärosäten ska enligt högskolelagen (1 kap. 5§) aktivt främja och bredda rekryteringen till högskolan. Det innebär att universitet och högskolor måste arbeta för att öka mångfalden samt motverka snedrekryteringen så att inte någon grupp missgynnas i övergången till högskolan. En viktig aspekt är att snedrekryteringen till högre utbildning i stor utsträckning etablerats redan innan övergången till högskolan, bland annat för att människor med skilda sociala bakgrunder läser olika gymnasieprogram och att förkunskaperna, det vill säga gymnasiebetyget, är kopplade till social bakgrund.

I detta avsnitt redogörs för hur social bakgrund, nationell bakgrund (svensk eller utländsk bakgrund) samt hemlän och hemkommun påverkar rekryteringen till högskolan. Snedrekrytering efter kön redovisas inte här, eftersom det beskrivs i avsnittet Nybörjare i den svenska högskolan.

Fortsatt kraftig social snedrekrytering till högskolan

För att studera sambandet mellan individers sociala bakgrund och benägenheten att påbörja högre studier undersöks hur stor andel av alla födda i årskullarna 1983 till och med 1993 som har påbörjat högskolestudier senast vid 25 års ålder. För att ingå i analysen måste man ha varit folkbokförd i Sverige vid 25 års ålder.

Som mått på social bakgrund används föräldrarnas utbildningsnivå, närmare bestämt den högsta utbildningsnivån av de båda föräldrarna (uppgifter är hämtade från när individer är 12 år). För varje årskull delas individerna in i sex grupper beroende på om den högst utbildade föräldern har en förgymnasial utbildning (exempelvis folkskola eller grundskola), högst tvåårig gymnasial utbildning, längre än tvåårig gymnasial utbildning, kortare än treårig eftergymnasial utbildning, minst treårig eftergymnasial utbildning eller forskarutbildning (licentiat- eller doktorsexamen). Individer som har föräldrar där uppgifter om utbildningsnivå saknas ingår inte i analyserna.

Av alla individer i årskullen som föddes 1993 hade 45 procent påbörjat högskolestudier senast vid 25 års ålder, det vill säga fram till och med 2018. Men föräldrarnas utbildningsnivå spelar stor roll för benägenheten att påbörja högre studier. Om föräldrarna hade en forskarutbildning var övergången till högskolan mycket högre, 84 procent, och hade de minst en treårig eftergymnasial utbildning (men inte forskarutbildning) var övergången 67 procent (se figur 29). Om föräldrarna hade en förgymnasial utbildning var däremot övergången betydligt lägre, 23 procent. Däremellan placerade sig de övriga grupperna.

Figur 29.

Andelen födda 1983–1993 som har påbörjat en svensk högskoleutbildning senast vid 25 års ålder, uppdelat på föräldrars utbildningsnivå (som används som ett mått på social bakgrund).

Analysen visar en tydlig bild av den sociala snedrekryteringen till högskolan mätt med föräldrarnas utbildningsnivå, det vill säga ju längre utbildning föräldrarna har, desto mer sannolikt är det att ungdomarna påbörjar högskolestudier. En jämförelse mellan årskullarna födda mellan 1983 och 1993 visar att i stora drag har inte den sociala snedrekryteringen i övergången till högskolan förändrats under den senaste tioårsperioden. Emellertid har vissa mindre förändringar skett mellan grupperna. Exempelvis hade övergången för individer vars föräldrar har en eftergymnasial utbildning på minst 3 år minskat med 5 procentenheter i årskullen födda 1993, jämfört med i årskullen födda 1983. Övergången hade i stället ökat med 2 procentenheter bland individer vars föräldrar har förgymnasial utbildning – detta gör att skillnaderna i övergång mellan individer i dessa grupper har minskat med 7 procentenheter den senaste tioårsperioden.

Överlag var övergången i de olika kategorierna baserat på föräldrarnas utbildningsnivå lika för kvinnor och män – övergången var lägst för både kvinnor och män med föräldrar som har en förgymnasial utbildning och högst för de vars föräldrar har en forskarutbildning (se figur 30). Generellt börjar dock kvinnor i högskolan i högre grad än män, varför övergången i samtliga kategorier var högre för kvinnor än för män. Av alla kvinnor födda 1993 hade 53 procent påbörjat högskolestudier senast vid 25 års ålder, och motsvarande andel bland männen var 37 procent. Skillnaderna i övergång mellan kvinnor och män varierade dock med föräldrarnas utbildningsnivå. För kvinnor och män med forskarutbildade föräldrar var övergången 86 procent för kvinnor, respektive 83 procent för män, det vill säga en skillnad på 3 procentenheter. Hade föräldrarna en förgymnasial utbildning var övergången för kvinnor 30 procent och för männen 16 procent – en skillnad på 14 procentenheter.

Figur 30.

Andelen kvinnor och män födda 1993 som har påbörjat en svensk högskoleutbildning senast vid 25 års ålder, uppdelat på föräldrars utbildningsnivå.

Den sociala sammansättningen av nybörjare har förändrats över tid

Den sociala sammansättningen bland nybörjarna i högskolan bestäms dels av befolkningens sammansättning i motsvarande ålder som nybörjarna, dels av i vilken utsträckning personer med olika social bakgrund börjar studera i högskolan. Läsåret 2017/18 var högskolenybörjare 57 700 till antalet, om inresande studenter och studenter utan uppgifter om föräldrarnas utbildningsnivå exkluderas. Bland dessa hade 24 procent lågutbildade föräldrar (högst tvåårig gymnasieutbildning), 38 procent hade föräldrar med en medelhög utbildning (treårig gymnasieutbildning eller en eftergymnasial utbildning kortare än tre år) medan andelen som hade högutbildade föräldrar (minst en treårig eftergymnasial utbildning) var 39 procent.

På grund av den sociala snedrekryteringen till högskolan (se föregående avsnitt) skiljer sig den sociala sammansättningen bland nybörjarstudenterna från den i befolkningen som helhet. Bland nybörjarna läsåret 2017/18 fanns det exempelvis en överrepresentation av studenter med högutbildade föräldrar, eftersom andelen bland dem, som redan nämnts, var 39 procent medan motsvarande andel bland personer i befolkningen i åldersgruppen 19–21 år (uppgift från år 2017) var 30 procent.

Även om den sociala snedrekryteringen inte har förändrats nämnvärt mellan födelsekullarna, så har den sociala sammansättningen förändrats bland nybörjarna över tid. Jämfört med läsåret 2008/09 har andelen nybörjare med högutbildade föräldrar ökat med drygt 6 procentenheter från 32 procent till 39 procent medan andelen med lågutbildade föräldrar har minskat med 9 procentenheter från 33 procent till 24 procent. Förändringen hänger ihop med att utbildningsnivån i befolkningen har höjts över tid. Andelen i befolkningen (19–21 år) med högutbildade föräldrar har sedan 2007 ökat med 8 procentenheter från 22 procent till 30 procent, medan andelen med lågutbildade föräldrar har minskat med 15 procentenheter från 45 procent till 30 procent. I tabell 11 i slutet av kapitlet finns uppgifter om andelen högskolenybörjare med högutbildade föräldrar uppdelat på lärosäte.

Högst andel nybörjare med högutbildade föräldrar på läkar- och arkitektprogrammen

Studenter med olika social bakgrund läser också i viss utsträckning olika högskoleutbildningar. Den högsta andelen programnybörjare med högutbildade föräldrar (då minst en förälder har en treårig eftergymnasial utbildning) läsåret 2017/18 fanns inom området medicin/odontologi (60 procent) och lägst andel fanns inom området utbildning (27 procent). Där emellan placerade sig de övriga ämnesområdena. Bland yrkesexamensprogrammen hade utbildningarna till läkare, arkitekt och landskapsarkitekt högst andelar nybörjare med högutbildade föräldrar – 67 procent, 66 procent respektive 65 procent. Utbildningar till speciallärare, förskollärare och yrkeslärare hade lägst andelar nybörjare med högutbildade föräldrar – 12 procent, 17 procent respektive 16 procent. Dessa skillnader i social sammansättning illustrerar att den sociala snedrekryteringen skiljer sig åt mellan områden och program. För mer information se Högskolenybörjare 2017/18 och doktorandnybörjare 2016/17 efter föräldrars utbildningsnivå, UF 20 SM 1802, UKÄ och SCB.

Personer som invandrat efter skolstart har lägst övergång till högskolan

För att studera sambandet mellan nationell bakgrund (svensk respektive utländsk bakgrund) och övergången till högskolan undersöktes hur stor andel av alla födda i årskullarna 1983 till och med 1992 som hade påbörjat högskolestudier senast vid 25 års ålder. För varje årskull delades individerna in i kategorier efter om de hade svensk bakgrund (födda i Sverige med minst en svenskfödd förälder) eller utländsk bakgrund. Utländsk bakgrund redovisas även i tre kategorier: de som är födda i Sverige med utrikes födda föräldrar, de som är utrikes födda som invandrat före 7 års ålder och de som är utrikes födda som invandrat efter skolstart, det vill säga från och med 7 års ålder. Uppgifterna avser personer som var folkbokförda i Sverige vid 18 års ålder, vilket innebär att personer som invandrat efter 18 års ålder inte ingår i denna analys. I årskullen som föddes 1992 var övergången till högskolan bland personer med utländsk bakgrund 41 procent, att jämföra med 44 procent bland de med svensk bakgrund (se figur 31). För personer med utländsk bakgrund födda i Sverige var övergången 49 procent, och för de utrikes födda som invandrat före 7 års ålder, 46 procent. Övergången för utrikes födda som invandrat från och med 7 års ålder var emellertid lägre, 29 procent. Analysen visar således att personer med utländsk bakgrund som är födda i Sverige och utrikes födda som invandrat från och med 7 års ålder inte är underrepresenterade i förhållande till personer med svensk bakgrund. Däremot är utrikes födda som invandrat efter 7 års ålder underrepresenterade jämfört med personer i de andra kategorierna. Invandringsålder påverkar alltså i hög grad om utrikes födda personer påbörjar högre studier. Utrikes födda som invandrat efter skolstart hade i alla undersökta årskullar lägst övergång till högskolan, och i årskullen födda 1987 och senare årskullar har övergången till och med minskat. Ingen minskning har dock skett i den senaste årskullen som föddes 1992 jämfört den året innan, vilket kan tyda på att minskningen har avstannat.

Figur 31.

Andelen födda 1983–1992 som har påbörjat en svensk högskoleutbildning senast vid 25 års ålder, uppdelat på svensk och utländsk bakgrund.Utländsk bakgrund redovisas i tre kategorier: födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, utrikes födda som invandrat före 7 års ålder, utrikes födda som invandrat från och med 7 års ålder.

Det övergripande mönstret i övergången för personer i de olika kategorierna med svensk och utländsk bakgrund ser lika ut för kvinnor och män. Både bland kvinnor och män är övergången lägst för de som invandrat från och med sju års ålder och högst för de med utländsk bakgrund som är födda i Sverige (se figur 32). Men eftersom kvinnor börjar i högskolan i större utsträckning än män, var övergången i samtliga kategorier högre för kvinnor än för män. Skillnaden i övergång mellan kvinnor och män i de olika grupperna är relativt lika, som minst 13 procentenheter (både som invandrat före och från och med 7 års ålder) och som mest 16 procentenheter (svensk bakgrund). Det är värt att notera att övergången för kvinnor som invandrat efter 7 års ålder är lika stor som övergången för män med svensk bakgrund – 36 procent i båda fallen.

Figur 32.

Andelen kvinnor och män födda 1992 som har påbörjat en svensk högskoleutbildning senast vid 25 års ålder, uppdelat på svensk och utländsk bakgrund. Utländsk bakgrund redovisas i tre kategorier: födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar, utrikes födda som invandrat före 7 års ålder, utrikes födda som invandrat från och med 7 års ålder.

Andelen med utländsk bakgrund ökar bland nybörjare

Sammansättningen bland nybörjarna i högskolan utifrån svensk eller utländsk bakgrund är ett resultat dels av befolkningens sammansättning i motsvarande ålder som nybörjarna, dels i vilken utsträckning personer med svensk
eller utländsk bakgrund börjar studera i högskolan. Av de 62 400 nybörjarna i högskolan som var under 65 år (exklusive inresande studenter) läsåret 2017/18 hade 75 procent svensk bakgrund och 25 procent hade utländsk bakgrund. Föregående läsår 2016/17 utgjorde nybörjarna med utländsk bakgrund 24 procent och för tio år sedan, läsåret 2008/09, utgjorde de 18 procent. Eftersom andelen med utländsk bakgrund i befolkningen har ökat i motsvarande grad, kan detta förklara den gradvisa ökningen av nybörjare med utländsk bakgrund. Därtill har övergången till högskolan ökat bland dem med utländsk bakgrund. Sammantaget visar detta att personer med utländsk bakgrund i genomsnitt inte är underrepresenterade jämfört med personer med svensk bakgrund. Men som analysen ovan visar så finns det skillnader bland utrikes födda personer, där invandringsålder tycks spela stor roll. I tabell 11 i slutet av kapitlet finns uppgifter om andelen högskolenybörjare med utländsk bakgrund uppdelat på lärosäte.

Stor andel nybörjare med utländsk bakgrund på receptarie- och tandläkarprogrammen

Oavsett om nybörjarna har svensk eller ut-
ländsk bakgrund studerar de i ungefär samma utsträckning på utbildningar som leder fram till en generell examen eller en yrkesexamen. Läsåret 2017/18 utgjorde studenter med svensk bakgrund 75 procent respektive 74 procent i dessa båda examenskategorier, och studenter med utländsk bakgrund utgjorde följaktligen 25 procent respektive 26 procent. Men på enskilda yrkesexamensprogram finns avvikelser. På program som leder till receptarie-, tandläkar- och apotekarexamen var andelen nybörjare med utländsk bakgrund högst – 80 procent, 77 procent respektive 70 procent (se tabell 9). Andelen nybörjare med utländsk bakgrund var däremot låg på program som leder tillcivilekonom-, yrkeslärar- och sjukgymnastexamen – 16 procent, 14 procent respektive 8 procent. Det finns också flera mindre program där en mycket liten andel av nybörjarna har utländsk bakgrund – detta gäller i synnerhet program inom området lant- och skogsbruk. På receptarieprogrammet hade 77 procent av kvinnorna och 92 procent av männen utländsk bakgrund, och på civilekonomprogrammet hade 18 procent av kvinnorna och 14 procent av männen utländsk bakgrund. För mer information se Svensk och utländsk bakgrund för studenter och doktorander 2016/17, UF 19 SM 1801, SCB och UKÄ.

Tabell 9.

Högskolenybörjare under 65 år på yrkesexamensprogram läsåret 2017/18. Andelen nybörjare med utländsk bakgrund för program med minst 100 nybörjare redovisas totalt och för kvinnor och män.Sorterat fallande på totala andelen med utländsk bakgrund.

Validering i högskolan: Valideringsdelegationens delbetänkande

Valideringsdelegationen har under 2015–2019 i uppdrag av regeringen att följa, stödja och driva på ett samordnat utvecklingsarbete inom valideringsområdet. Våren 2018 presenterade delegationen ett delbetänkande med särskilt fokus på högskolan: Validering i högskolan – för tillgodoräknande och livslångt lärande (SOU 2018:29). Delegationen konstaterar i delbetänkandet att förändrade kompetenskrav på arbetsmarknaden medför växande behov av utbildning genom hela yrkeslivet. Kompetens som utvecklats i tidigare utbildning, i arbetslivet eller på annat sätt måste då kunna ”växlas in” och ge möjlighet till smidig påbyggnad i sådan utbildning som leder vidare till det nya jobbet eller yrkesområdet. För att främja ett livslångt lärande, och för att resurser ska användas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt, är det viktigt att lärosätenas arbete med validering av tidigare lärande fungerar väl.

De förslag som presenteras i delbetänkandet syftar till att förbättra förutsättningarna för generösa, flexibla och rättvisa erkännanden av tidigare lärande, bedömningar som sker oberoende av var, när och hur individen har utvecklat sin kompetens. På så sätt ska fler personer kunna få sitt tidigare lärande bedömt och erkänt för tillgodoräknande inom högskolan.

I delbetänkandet finns följande förslag och bedömningar:

    • Ändringar införs i högskoleförordningen (1993:100) för att stärka förutsättningarna för ett flexibelt och generöst erkännande. Bestämmelserna i 6 kap. 6 och 7 §§ slås ihop till en paragraf, 7 §, för att förtydliga att samma princip om generöst och flexibelt erkännande ska gälla för samtliga tillgodoräknanden oberoende av vilka meriter studenten åberopar. Dessutom bör möjligheterna till tillgodoräknande utvidgas till att omfatta kunskaper som utvecklats på annat sätt än genom utbildning eller yrkesverksamhet (till exempel genom volontärarbete).
      • För att förbättra redovisningen av tillgodoräknanden och stärka förutsättningarna för uppföljning bör fler uppgifter om studenter föras in i högskolornas studieregister och i SCB:s universitets- och högskoleregister. Tillgodoräknanden ska redovisas till SCB i högre utsträckning än som är fallet i dag. UHR bör få ett långsiktigt uppdrag att främja lärosätenas arbete med erkännande av tidigare lärande.
        • En särskild ersättning bör utbetalas till lärosäten för tillgodoräknanden som baserats på kunskaper och färdigheter som utvecklats på annat sätt än genom högskoleutbildning. På så sätt förbättras incitamenten för lärosätena att utveckla arbetet med sådana tillgodoräknanden. UKÄ bör få i uppdrag att under 2021 genomföra en tematisk utvärdering av lärosätenas arbete med
          erkännande av tidigare lärande.

        En bestämmelse om tillgodoräknande av tidigare lärande införs i förordningen (2002:760) om uppdragsutbildning vid universitet och högskolor.

        För att individen ska kunna överblicka hur omfattande en kommande utbildning blir, bör det bli möjligt att ansöka hos UHR om ett förhandsbesked om tillgodoräknande av tidigare lärande. Förhandsbeskedet bör ha formen av ett utlåtande och bör inte vara bindande för högskolorna..

        Valideringsdelegationens delbetänkande publicerades i april 2018 och var på remiss till september samma år.

        Stora regionala skillnader i hur stor utsträckning ungdomar påbörjar högskolestudier

        Av årskullen som föddes 1993 hade 44 procent påbörjat högskolestudier senast vid 24 års ålder (det vill säga till och med 2017), men det var stor skillnad mellan olika län och kommuner. I Stockholms län och Uppsala län hade 51 respektive 50 procent av 24-åringarna påbörjat högskolestudier, medan i Norrbottens län och Gotlands län var motsvarande andelar 36 procent respektive 35 procent. I Danderyds kommun hade 83 procent av 24-åringarna påbörjat högskolestudier, och i Storfors kommun var andelen 13 procent. Kvinnor hade högre övergångsfrekvens än männen i praktiskt taget alla kommuner. I Arjeplogs kommun var skillnaden i övergång mellan könen störst, 42 procentenheter, till kvinnornas fördel.

        Varför är det så stora skillnader mellan län och kommuner? En förklaring kan vara att låga övergångar i vissa län och kommuner beror på att en stor andel av ungdomarna inte har grundläggande behörighet till högskolestudier från gymnasieskolan. Analyser visar dock att det inte kan förklara de stora regionala skillnaderna, eftersom andelen av ungdomarna som har grundläggande behörighet för högskolestudier varierar i mycket mindre grad mellan län och kommuner än andelen som påbörjar högskolestudier. Avsaknad av grundläggande behörighet kan alltså inte förklara de regionala skillnaderna i övergång. Andra förklaringar behövs. Geografisk närhet till lärosäten spelar roll, vilket skulle kunna förklara varför en stor andel av ungdomarna i Uppsala kommun och Lunds kommun påbörjar högre studier. Likaså har Danderyds kommun och Täby kommun som är belägna inom Storstockholm, en region med flera lärosäten, höga övergångar till högre studier. Men geografisk närhet räcker inte heller som förklaring. Det är exempelvis stora skillnader i mellan kommunerna i Storstockholmsregionen. Det behövs andra förklaringar, varav en är att befolkningens sammansättning, särskilt avseende social bakgrund skiljer sig åt mellan länen och kommunerna. För att fastställa detta samband behövs dock ytterligare studier. För mer information, läs vidare i Rekrytering till högre utbildning från Sveriges län och kommuner – Fortsatt minskning av 19-åringar som påbörjar högskolestudier, Statistisk analys 2018-09-19/6, UKÄ

        Studenter med funktionsnedsättning

        Enligt diskrimineringslagen (SFS 2008:567) ska universitet och högskolor arbeta aktivt för att förebygga och främja arbete för att motverka diskriminering samt verka för lika rättigheter och möjligheter för studenter och sökande med funktionsnedsättning. Lärosäten kan ansöka om bidrag för särskilt pedagogiskt stöd till studerande med funktionsnedsättning i studiesituationen. Dessa kostnader ska i första hand täckas genom att universitet och högskolor och enskilda utbildningsanordnare med tillstånd att utfärda examina avsätter 0,3 procent av sina anslag för utbildning på grund- och avancerad nivå.
        Stockholms universitet har i uppdrag av regeringen att fördela dessa nationella medel och att samla in uppgifter om lärosätens kostnader för särskilt pedagogiskt stöd.

        Kostnaderna för personliga pedagogiska insatser i studiesituationen för enskilda studenter samt riktade pedagogiska insatser som erbjöds studenter i grupp uppgick till knappt 80 miljoner kronor under budgetåret 2018. Utbildningstolkning (teckenspråk och en mindre andel skrivtolkning) stod för 47 procent av kostnaden. Under 2018 bereddes 17 650 studenter, varav 17 doktorander, tillgång till lärosätenas stödresurser genom kontakt med samordnare av pedagogiskt stöd (se tabell 10). Av dessa var 67 procent kvinnor, vilket är en aning högre andel än i studentpopulation i övrigt. Grupperna med studenter med dyslexi och olika neuropsykiatriska variationer utgjorde 75 procent av kända studenter med funktionsnedsättning. Antalet kända studenter med funktionsnedsättning som beretts stöd har ökat kraftigt den senaste tioårsperioden – 2008 var antalet 4 810 och 2018 var antalet 17 650.

        Tabell 10.

        Antal kända studenter med funktionsnedsättning i studiesituationen som genom samordnaren beretts tillgång till lärosätenas stödresurser läsåren 2017 och 2018 (uppgifter är avrundade till närmaste tiotal).

        Tabell 11.

        Lärosätesspecifika uppgifter för utbildning på grundnivå och avancerad nivå.

        Sida 9 av 10
        Tillbaka Nästa