Genomströmning

Hur snabbt och i vilken utsträckning doktorander som påbörjar en utbildning på forskarnivå går igenom utbildningen och avlägger en examen benämns här som genomströmning.

Ett mått på genomströmning är examensfrekvens som anger hur stor andel av nybörjarna på forskarnivå ett visst år som har avlagt doktorsexamen efter ett visst antal år. En första uppföljning görs efter fem år, vilket kan anses som en skälig uppföljningstid, eftersom en doktorsexamen är tänkt att motsvara en effektiv studietid på fyra år.

Den senaste nybörjarkullen som kan följas upp inom fem år är den som påbörjade en utbildning på forskarnivå under 2013 (se figur 45). Av dessa hade 46 procent avlagt en doktorsexamen till och med 2018. I jämförelse med nybörjarkullen 2012 är det en ökning med en procentenhet. I ett längre perspektiv har emellertid examensfrekvensen ökat betydligt mer, på 1980-talet låg den kring 20 procent inom fem år. En bakomliggande orsak till ökningen är 1998 års forskarutbildningsreform, som bland annat innehöll krav på säkrad finansiering under utbildningen i syfte att öka genomströmningen.

Figur 45.

Examensfrekvens: andel av doktorandnybörjarna som avlagt en doktorsexamen fem år efter sitt nybörjarår (1980–2013).

Kvinnor hade en lägre examensfrekvens än män för alla år. Av nybörjarkullen 2013 hade 42 procent av kvinnorna och 49 procent av männen avlagt en doktorsexamen inom fem år – en skillnad på 7 procentenheter.

Examensfrekvensen ökar över tid. Av nybörjarna 2010 (den senaste nybörjarkullen som kan följas upp inom åtta år) var det 47 procent som hade avlagt doktorsexamen inom fem år, 63 procent inom sex år och 75 procent inom åtta år. I samma nybörjarkull var det 25 procent som inte hade avlagt någon doktorsexamen till och med 2018. I denna grupp var det 6 procent som i stället hade avlagt en licentiatexamen som högsta examina. Sammantaget var det alltså 19 procent som inte hade avlagt någon examen alls efter åtta år.

De senaste åren har skillnaden i examensfrekvens mellan kvinnor och män minskat betydligt med tid efter examen (se figur 46). Det verkar alltså ta längre tid för kvinnor än för män att avlägga en examen. Av nybörjarkullen 2010 hade 44 procent av kvinnorna och 50 procent av männen avlagt en doktorsexamen inom fem år – en skillnad på 6 procentenheter. Skillnaden i andel som avlagt examen var fortfarande 6 procentenheter efter sex år, men efter åtta år var skillnaden borta. Då hade 75 procent av både kvinnor och män avlagt examen.

Figur 46.

Examensfrekvens: andel av doktorandnybörjarna bland kvinnor och män som avlagt en doktorsexamen fem, sex och åtta år efter sitt nybörjarår (1980–2010).

Examensfrekvensen varierade för doktorander inom olika ämnesområden. Bland nybörjarkullen 2010 hade naturvetenskap den största andelen som avlagt doktorsexamen inom fem år: 55 procent. Lägst andel var inom humaniora och konst: 25 procent. Inom åtta år var det fortfarande naturvetenskap som låg i topp med 81 procent, och samma andel hade lantbruksvetenskap och veterinärmedicin. Även inom medicin och hälsovetenskap var det en hög andel som hade avlagt doktorsexamen, 79 procent. Lägst andel, 67 procent, var det inom samhällsvetenskap.

Även mellan kvinnor och män varierade examensfrekvensen en del mellan ämnesområdena. Störst skillnad mellan könen var det inom humaniora och konst – där hade 72 procent av kvinnorna och 65 procent av männen avlagt examen inom åtta år. Inom de tre största ämnesområdena; medicin och hälsovetenskap, teknik och naturvetenskap, hade kvinnor och män samma examensfrekvens.

En doktorsexamen tar i snitt tolv terminer

Ett annat mått på genomströmning är hur lång tid det tar för en doktorand att avlägga en examen, här mätt i nettostudietid och bruttostudietid. Nettostudietid är den tid doktoranderna aktivt ägnar sig åt utbildning på forskarnivå. Bruttostudietiden anger i stället den totala tiden i utbildning utan att ta hänsyn till eventuell föräldraledighet, tjänsteledighet eller annat. Doktorander som avlade en doktorsexamen under 2018 hade en genomsnittlig nettostudietid på 8,4 terminer, och en bruttostudietid på 12 terminer (se figur 47). Doktorander som avlade en licentiatexamen under 2018 hade en nettostudietid på 5,5 terminer och en bruttostudietid på 7 terminer. Detta innebär att de som avlägger en doktorsexamen blir klara med sin utbildning inom (lite drygt) den tid som utbildningen ska ta: 8 terminer. Däremot har de som avlägger en licentiatexamina en något längre studietid än de 4 terminer som stipuleras i högskoleförordningen.

Figur 47.

Antal terminer det tar i genomsnitt (median) för doktorander att avlägga en doktorsexamen (brutto- och nettostudietid) 2018, per forskningsämnesområde och kön. För lantbruksvetenskap och veterinärmedicin görs ingen uppdelning på kön eftersom antalet är för litet.

Nettostudietiden var ungefär densamma för män och kvinnor bland studenterna som avlade en doktorsexamen eller en licentiatexamen 2018. Bruttostudietiden var däremot en termin längre för kvinnor än män för såväl doktorsexamen som för licentiatexamen.

Det fanns variationer i både nettostudietid och bruttostudietid mellan olika ämnesområden. Under 2018 hade doktoranderna inom medicin och hälsovetenskap den kortaste nettostudietiden: 8 terminer. Längst hade doktoranderna inom samhällsvetenskap samt humaniora och konst: 8,8 terminer. Överlag är det få skillnader i nettostudietid mellan kvinnor och män inom de olika ämnesområdena.

Humaniora och konst hade tillsammans med lantbruksvetenskap och veterinärmedicin den längsta bruttostudietiden med 13 terminer. Kortast bruttostudietid, 11 terminer, var det inom naturvetenskap. Övriga ämnesområden, teknik, medicin och hälsovetenskap samt samhällsvetenskap hade en bruttostudietid på 12 terminer. Till skillnad mot nettostudietiden fanns det tydliga skillnader i bruttostudietid mellan kvinnor och män inom ämnesområdena. Män hade en kortare bruttostudietid än kvinnor inom alla områden utom medicin och hälsovetenskap.

Utvärdering av utbildning på forskarnivå

Inom ramen för det nationella kvalitetssäkringssystemet av högre utbildning genomför UKÄ utvärderingar av de utbildningar på forskarnivå som leder till licentiatexamen och doktorsexamen vid samtliga lärosäten.

Under perioden 2017–2018 fattade UKÄ beslut om 95 forskarutbildningar inom flera olika forskningsämnesområden. De forskarutbildningsämnen som utvärderades denna första utvärderingsomgång hörde till forskningsämnena: textil-, gummi och polymermaterial, energisystem, annan veterinärmedicin, psykologi, tillämpad psykologi, etik, religionshistoria, konstvetenskap, arkitektur, nationalekonomi, historia, pedagogik samt datavetenskap. Det samlade omdömet hög kvalitet gavs till 70 utbildningar (74 procent) medan 25 utbildningar (26 procent) fick det samlade omdömet ifrågasatt kvalitet. Uppföljningen av de utbildningar som fick det samlade omdömet ifrågasatt kvalitet sker under 2019.

Under 2019 har UKÄ även fattat beslut om 28 forskarutbildningar inom forskningsämnena: design, litteraturvetenskap och musik samt produktionsteknik, arbetsvetenskap och ergonomi. I denna andra utvärderingsomgång gavs det samlade omdömet hög kvalitet till 24 utbildningar (86 procent) medan 4 utbildningar (14 procent) fick det samlade omdömet ifrågasatt kvalitet. UKÄ kommer att följa upp de utbildningar som har fått det samlade omdömet ifrågasatt kvalitet ett år efter fattat beslut.

Tabell 19.

Lärosätesspecifika uppgifter för utbildning på forskarnivå.