Regler för utredning av forskningsfusk behöver ses över

I dag saknas nationella regler för hur utredningar av oredlighet i forskning ska hanteras. I två aktuella tillsynsärenden vill UKÄ uppmärksamma regeringen på att regelverket behöver ses över.

I dag ligger ansvaret för att utreda misstankar om oredlighet i forskning på lärosätena. Men några nationella bestämmelser för dessa utredningar finns inte, trots de allvarliga konsekvenser som utredningarna kan leda till. Mot bakgrund av två aktuella tillsynsärenden anser UKÄ att det finns skäl att ifrågasätta det gällande regelverket för hanteringen av oredlighet i forskning.

Ärende nr 1: Klagomål från en anmälare

Det ena tillsynsärendet gäller klagomål mot Uppsala universitet från en person som anmält en forskare för misstänkt oredlighet i forskning. Bland annat hade universitetet sagt nej till att inhämta ett yttrande från expertgruppen för oredlighet i forskning hos Centrala etikprövningsnämnden.

UKÄ riktar ingen kritik mot universitetet. Men ärendet visar att ett lärosäte kan förhindra en granskning av den fristående expertgruppen hos Centrala etikprövningsnämnden med hänvisning till en egen förberedande utredning.

Eftersom det inte går att överklaga lärosätets beslut, är det därmed upp till varje universitet och högskola att avgöra när ett yttrande ska hämtas in från expertgruppen. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är detta en otillfredsställande situation eftersom det kan medföra att omständigheter som vid ett lärosäte leder till att ett yttrande hämtas in från expertgruppen inte gör det vid ett annat lärosäte. Det är inte heller ägnat att stärka allmänhetens förtroende för hanteringen av oredlighet i forskning, skriver UKÄ i beslutet.

Uppföljning av Uppsala universitets hantering av en anmälan om oredlighet i forskning

Ärende nr 2: Klagomål från en anmäld forskare

Det andra tillsynsärendet gäller klagomål från en forskare som utretts av SLU för flera fall av misstänkt oredlighet i forskning. Universitetet hade anmält ett av fallen till Statens ansvarsnämnd för prövning av om det skulle meddelas disciplinpåföljd, men ansvarsnämnden gjorde en annan bedömning av oredlighetsfrågan än lärosätet. Forskaren var bland annat kritisk till lärosätets åtgärder efter ansvarsnämndens beslut och ansåg att han inte hade återupprättats.

UKÄ riktar i sitt beslut viss kritik mot SLU för den långa handläggningstiden av ärendet, men finner i övrigt inte tillräckliga skäl för att kritisera lärosätets hantering. Men UKÄ konstaterar att de förhållandena som aktualiserats i ärendet kan skapa oklarheter kring lärosätenas utredningar och vad de innebär för den enskilde forskaren.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är detta inte en tillfredsställande ordning. Oklarheterna riskerar dessutom att skapa svårigheter vid vetenskapssamhällets värdering av vad som inträffat och situationen är inte heller ägnad att stärka allmänhetens förtroende för hanteringen av oredlighet i forskning.

Hanteringen av ett ärende angående oredlighet i forskning vid SLU